Svenska dialekter
Det svenska talspråket kan skilja sig mycket beroende på vart i landet du befinner dig. Våra dialekter har funnits sedan medeltiden, men har självklart utvecklats sedan dess. Orsaken till förändringarna är att olika händelser påverkat olika områden i landet, vilket gör att alla invånare i Sverige inte talar likadant. Dialektdraget kan direkt avslöja vilken grupp en dialekt hör hemma i.
De svenska dialekterna delas in i sex olika huvudgrupper:
Dialekterna utformades beroende på hur levnadsstandarden var förr. Till exempel var det inte så troligt att byar eller folkgrupper sökte kontakt och talade med varandra, och man lärde sig därför bara sitt eget sätt att prata. Uppteckningar och inspelningar har därför stor betydelse för undersökningar inom talspråkets variabler, och beroende på det geografiska skiljer sig alltså uttal och vissa ord från varandra.
Fonologiska skillnader
När det kommer till språkljudet är det skorrande r-ljudet ett typiskt exempel för det sydsvenska talspråket. I götamåls-dialekter byts o ut till u och ordet ko sägs istället ku. När ordet är i bestämd form läggs ofta ett a till på slutet, så kossan blir kua.
Östsvenska mål uttalar e och ä väldigt kort och avslutar med långa vokaler. Götamål ”götakorrning” är ett talspråk med öppna långa och korta ä och ö-ljud samt har tjocka i och det pratas med hög ton i meningsslutet. Finlandssvenskan är känd för sin grava tonaccent och sveamål byter ut uttalet på ä mot e, så äta blir eta och räka blir reka.
Lexikala skillnader
I södra Götaland är gräbba ordet för ”flicka”. Däga eller däka används i västra Götaland, storsa i Jämtland och i Dalarna säger man kulla. Dessutom finns det fler ord som används mer regionalt, som tös, jänta och fänta.
Syntaktiska
Norrländskan är känd för hur de sätter ihop sina meningar och satser. T.ex. sägs är ni trött istället för är ni trötta, eller jag älsk du istället för jag älskar dig.
De svenska dialekterna delas in i sex olika huvudgrupper:
- Sydsvenska mål
- Götamål
- Gotländska mål
- Sveamål
- Norrländska mål
- Östsvenska mål
Dialekterna utformades beroende på hur levnadsstandarden var förr. Till exempel var det inte så troligt att byar eller folkgrupper sökte kontakt och talade med varandra, och man lärde sig därför bara sitt eget sätt att prata. Uppteckningar och inspelningar har därför stor betydelse för undersökningar inom talspråkets variabler, och beroende på det geografiska skiljer sig alltså uttal och vissa ord från varandra.
Fonologiska skillnader
När det kommer till språkljudet är det skorrande r-ljudet ett typiskt exempel för det sydsvenska talspråket. I götamåls-dialekter byts o ut till u och ordet ko sägs istället ku. När ordet är i bestämd form läggs ofta ett a till på slutet, så kossan blir kua.
Östsvenska mål uttalar e och ä väldigt kort och avslutar med långa vokaler. Götamål ”götakorrning” är ett talspråk med öppna långa och korta ä och ö-ljud samt har tjocka i och det pratas med hög ton i meningsslutet. Finlandssvenskan är känd för sin grava tonaccent och sveamål byter ut uttalet på ä mot e, så äta blir eta och räka blir reka.
Lexikala skillnader
I södra Götaland är gräbba ordet för ”flicka”. Däga eller däka används i västra Götaland, storsa i Jämtland och i Dalarna säger man kulla. Dessutom finns det fler ord som används mer regionalt, som tös, jänta och fänta.
Syntaktiska
Norrländskan är känd för hur de sätter ihop sina meningar och satser. T.ex. sägs är ni trött istället för är ni trötta, eller jag älsk du istället för jag älskar dig.