Fornsvenska (ca 1225-1526)
På medeltiden kom kristendomen till Sverige och förde med sig det latinska alfabetet. De latinska bokstäverna användes mycket av kyrkan, kungamakten och de lärda, vilket gjorde att runskriften försvann. Det nya skrift- och talspråket kallas för fornsvenska. Den fornsvenska perioden kan delas upp i två delar: Den ”klassiska”, äldre perioden och den yngre perioden.
Den äldre perioden
Fornsvenskans äldre period pågick fram till mitten av 1300-talet. Under den tiden var Sverige inte ett enat land, utan varje landskap hade sina egna lagar. Därför skrevs många landskapslagar på svenska och med latinsk skrift. En av skrifterna är Äldre Västgötalagen som är den äldsta bevarade texten på svenska och skrevs år 1226. Landskapslagarnas skriftspråk var enkelt och mycket likt talspråket, folket brukade nämligen sprida vidare lagarna muntligt.
Andra skrifter som kommer från fornsvenskans äldre period är bland annat Fornsvenska legendariet som är en religiös legendsamling, samt en översättning av Moseböckerna.
Den yngre perioden
Under fornsvenskans yngre period översattes allt fler texter till svenska. Många kloster, främst det i Vadstena, drev en avskrivningsverksamhet. De religiösa verken dominerade litteraturen, men riddarromaner och ordspråkssamlingar blev också populära.
Även under denna period skapades fler lagar, bland dem fanns kung Magnus Erikssons landslag och stadslag. I dessa lagar stod det bland annat att alla köpbehandlingar och dombeslut skulle skrivas på svenska istället för latin som tidigare.
Förändring av språket
I slutet av den fornsvenska perioden förändrades språket väldigt mycket. Många tyska köpmän och hantverkare bosatte sig i Sverige. Tyskarna var så många att det talades lika mycket tyska som svenska i vissa städer. Det slutade med att en massa låneord och tyska prefix togs upp, t.ex. an- och be- som i anklaga och beklaga. Sverige hade även en tysk kung under en period: Albrekt av Mecklenburg. Hans skrivare skrev på en blandning av svenska och tyska.
Fornsvenskans grammatik var mycket komplicerad. Substantiven var uppdelade i tre genus: Maskulinum, femininum och neutrum. Varje substantiv hade fyra olika böjningar i singular och ytterligare fyra böjningar i plural. Detta gjorde det svårt för de invandrande tyskarna att lära sig ”ordentlig” svenska. De slarvade med böjningarna och eftersom de var så många tog även svenskarna efter dem. Det var så det jobbiga kasussystemet (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) försvann ur det svenska språket, och de tre genusen blev två när maskulinum och femininum slogs ihop till ett: utrum.
Ett annat språk som påverkade svenskan var danska. På 1400-talet var Sverige nämligen i förbund med Norge och Danmark, och skrivare från Danmark skrev sina texter på ett blandspråk av danska och svenska, precis som kung Albrekts skrivare.
Fornsvenska låneord från det latinska och grekiska språket:
Biskop, brev, kyrka, gymnasium, klocka, präst
Fornsvenska låneord från det tyska språket:
Stad, pengar, betala, gå, ju, frukt
Den äldre perioden
Fornsvenskans äldre period pågick fram till mitten av 1300-talet. Under den tiden var Sverige inte ett enat land, utan varje landskap hade sina egna lagar. Därför skrevs många landskapslagar på svenska och med latinsk skrift. En av skrifterna är Äldre Västgötalagen som är den äldsta bevarade texten på svenska och skrevs år 1226. Landskapslagarnas skriftspråk var enkelt och mycket likt talspråket, folket brukade nämligen sprida vidare lagarna muntligt.
Andra skrifter som kommer från fornsvenskans äldre period är bland annat Fornsvenska legendariet som är en religiös legendsamling, samt en översättning av Moseböckerna.
Den yngre perioden
Under fornsvenskans yngre period översattes allt fler texter till svenska. Många kloster, främst det i Vadstena, drev en avskrivningsverksamhet. De religiösa verken dominerade litteraturen, men riddarromaner och ordspråkssamlingar blev också populära.
Även under denna period skapades fler lagar, bland dem fanns kung Magnus Erikssons landslag och stadslag. I dessa lagar stod det bland annat att alla köpbehandlingar och dombeslut skulle skrivas på svenska istället för latin som tidigare.
Förändring av språket
I slutet av den fornsvenska perioden förändrades språket väldigt mycket. Många tyska köpmän och hantverkare bosatte sig i Sverige. Tyskarna var så många att det talades lika mycket tyska som svenska i vissa städer. Det slutade med att en massa låneord och tyska prefix togs upp, t.ex. an- och be- som i anklaga och beklaga. Sverige hade även en tysk kung under en period: Albrekt av Mecklenburg. Hans skrivare skrev på en blandning av svenska och tyska.
Fornsvenskans grammatik var mycket komplicerad. Substantiven var uppdelade i tre genus: Maskulinum, femininum och neutrum. Varje substantiv hade fyra olika böjningar i singular och ytterligare fyra böjningar i plural. Detta gjorde det svårt för de invandrande tyskarna att lära sig ”ordentlig” svenska. De slarvade med böjningarna och eftersom de var så många tog även svenskarna efter dem. Det var så det jobbiga kasussystemet (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) försvann ur det svenska språket, och de tre genusen blev två när maskulinum och femininum slogs ihop till ett: utrum.
Ett annat språk som påverkade svenskan var danska. På 1400-talet var Sverige nämligen i förbund med Norge och Danmark, och skrivare från Danmark skrev sina texter på ett blandspråk av danska och svenska, precis som kung Albrekts skrivare.
Fornsvenska låneord från det latinska och grekiska språket:
Biskop, brev, kyrka, gymnasium, klocka, präst
Fornsvenska låneord från det tyska språket:
Stad, pengar, betala, gå, ju, frukt